Stödcentrum Humlegården är beläget i Göteborg på Folke Bernadottes gatan 2 och vår verksamhet riktar sig till kvinnor 18 år eller äldre. Basen för vårt arbete är stödgrupper. I stödgrupperna får vi möjlighet att bryta tystnaden kring våra erfarenheter och stärka våra verktyg för självhjälp genom att möta andra kvinnor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Vi har även annan verksamhet såsom gemensam lunch, föreläsningar och seminarier på ämnet sexuella övergrepp och läkning, medlemsmöten m.m. Nästan all verksamhet i Stödcentrum Humlegården bedrivs av medlemmarna själva och därför kan vi påverka allt som sker och ges även friheten att skapa de bästa förutsättningarna för just vår individuella läkning.
Vår lokal hålls regelbundet öppet och då har medlemmar möjlighet att träffas och prata om sina upplevelser och sin vardag. (Lokalen används också andra tider då stödgrupperna träffas.) Under 2010 hoppas vi att fler medlemmar kommer att hitta till oss och att flera stödgrupper kommer att starta.
För att se vad som sker på Stödcentrum Humlegården titta in på vår Kalender.
Stödcentrum Humlegårdens historia
Stödcentrum Humlegården skapades år 2008 av grupp av kvinnor från fd. Stödcentrum BEDA, då det lades ner. Under 2008 och 2009 arbetade vi med att skapa en ny stabil grund där vi kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp återigen kan få en plats att läka.
Vill du starta en verksamhet?
Om du vill starta en verksamhet på Stödcentrum Humlegården måste du vara medlem i föreningen. Skriv ett e-post till Stödcentrum Humlegårdens styrelse där du beskriver din aktivitet och när du vill hålla den. Styrelsen kontaktar dig och hjälper dig med lokalen. De kan även hjälpa dig att informera Stödcentrum Humlegårdens medlemmar. Det är genom dina initiativ som du och andra kvinnor kan få stöd i sin läkningsprocess, så skriv till styrelsen och starta din aktivitet idag!
Ordförande Annika intervjuad av Göteborgs-Posten
”Att få berätta om övergrepp och maktlöshet förlöser och läker. Det vet Annika Jonnerö, själv aktiv i Stödcentrum Humlegården i Annedal.
Bryter tystnaden
Foto: Bodil Sundsvall. Redigerad: Webmaster.
Att få berätta om övergrepp och maktlöshet förlöser och läker. Det vet Annika Jonnerö, själv aktiv i Stödcentrum Humlegården i Annedal.
Kvinnorna som kommer till Stödcentrum Humlegården har bestämt sig för att bearbeta minnen och känslor efter sexuella övergrepp och att stödja andra som har varit med om samma sak. Annika Jonnerö är en av dem.
Vi träffas i Stödcentrum Humlegårdens lokal i Annedal. Annika visar runt i den för tillfället tomma lokalen.
De små grupprummen med plats för fem, sex personer känns mysiga och ombonade med soffor och fåtöljer där det ligger rosenmönstrade filtar att svepa in sig i. Rummen känns som gjorda för intima samtal om … något trevligt.
Men här avhandlas ingenting som kan betecknas som mysigt eller trevligt. Kvinnorna som träffas här har någon gång i livet utsatts för sexuella övergrepp, och samtalen kretsar runt svek och kränkning av den värsta sorten.
Annikas egen historia handlar om hur från ungefär tre års ålder blev utsatt för sexuella övergrepp av två män som båda var nära anhöriga till henne – och om en uppväxt i en familj som fungerade dåligt på grund av psykisk ohälsa, missbruk och våld.
-Jag råkade ut för värsta typen av förövare: en pedofil och en man som väldigt våldsam, berättar hon.
Annikas tonårstid och tidiga vuxenliv blev rörigt. Hon slutade skolan efter grundskolan och blev mamma redan i tonåren. Hon mådde dåligt utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Långt in i vuxen ålder saknade hon medvetna minnen av övergreppen under bardomen, det enda som fanns kvar var minnesfragment.
-Jag började gå i terapi när jag var 25. Nysstandet i alla förträngda minnen av sexuella övergrepp började med minnen av att jag var inlåst i en garderob. Det var först när jag tio år senare började i hypnosterapi som just det minnet gav mig en nyckel till vad jag hade varit med om.
Annika Jonnerö sökte sig till Stödcentrum Humlegården (som då hette Stödcentrum Beda) för sju år sedan. Trots att hon hade gått i individuell terapi under många år blev hennes första möte i en självhjälpsgrupp en omvälvande upplevelse.
-När jag gick hit så kände jag mig som en tryckkokare och mitt första möte i en sjävhjälpsgrupp blev väldigt starkt. Det var så mycket som kom upp och ut, berättar hon.
Hon har fortsatt och bearbeta sin uppväxt i en stödgrupp och lärt sig att det är läkande att dela sina erfarenheter med andra.
-Humlegården känns som en frizon, här är alla jämlika för vi delar samma obeskrivliga erfarenheter. Här känns man sig mindre ensam. Som en av tjejerna sa: Ibland känner man sig som ett UFO till och med hos sin terapeut, men här vet alla vad det handlar om. Det gör stor skillnad.
Hon säger sig veta att behovet av stöd till personer som råkat ut för sexuella övergrepp är stort, att skammen och skulden vilar tungt på offret själva. Och att det just därför kan vara svårt att söka hjälp. Men också att sjukvården för det mesta inte har någon hjälp att erbjuda.
-Inom psykiatrin vet man ofta inte vad man ska göra med de här patienterna, de får sällan det de behöver inom vården. Jag har till exempel fått betala all min terapi själv.
Idag känner hon tacksamhet och glad för att hon fått möjlighet att bearbeta händelser hon önskar att hon sluppit varit med om.
-Jag är oerhört tacksam för att jag sitter här idag. Tacksam dör att jag inte mår så dåligt att jag måste gå sjukskriven, som så många andra. Jag är tacksam att jag känner kärlek till mina medmänniskor och till livet – det tycker jag är stort.
Annika undrade länge vilket yrke hon skulle ägna sig åt. Under en period av arbetslöshet hamnade hon på dåvarande AMI, Arbetsmarknadsinstitutet: det gav en fantastisk möjlighet.
Hon valde så småningom att plugga ekonomi och revision på Komvux. I dag jobbar hon som redovisningskonsult med egen firma.
Hon tror att hon klarat sig relativt bra för att hon redan från början hade en starkt överlevnadsinstinkt. Hon kallar sig själv överlevare och maskrosbarn, men säger att hennes bakgrund skapar en ökad sårbarhet, ett slags livslångt handikapp som liksom andra handikapp kräver olika insatser för att hon ska kunna leva ett bra liv.
Att dela i verksamheten Humlegården är ett av hennes hjälpmedel, för att tala i handikappstermet.
Sedan i våras är Annika ordförande i den ideella förening som driver Humlegården. Hon tycker att det är hög tid att vi börjar prata öppet om sexuella övergrepp.
-Hur öppen man kan vara beror mycket på samhällsklimatet och visst har det blivit bättre. För 30 år sedan fanns det till exempel inga stödgrupper, men tystnaden är fortfarande stor. Det är inte många som vågar berätta om det här på fikarasten, skammen är för stor, samtalsämnet är tabu.
Det enda som hjälper mot känslan av skam är, enligt Annika Jonnerö, att vara öppen. Hon har till exempel berättat som sin bakgrund för flera av sina kunder. De har tagit hennes historia på ett bra sätt.
-Jag är trött på att bära tystnaden och skammen för att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Det var min verklighet, men inte mitt fel, och jag tycker att de är min självklara rättighet att få tala om det.
_________________________________
ANNIKA JONNERÖ Ålder: 52 år Yrke: Redovisningskonsult Bor: Lägenhet i Västra Frölunda Familj: En vuxen son Intressen: Ta hand om kropp och själ, att resa, fotografera, läsa, gå på bio, teater, balett och musik
_________________________________
GRUPPER FÖR SJÄLVHJÄLP *Stödcentrum Humlegården är en ideell förening med egna lokaler i Annedal, Göteborg. Alla kvinnor över 18 år, som någon gång i livet varit utsatta för sexuella övergrepp, är välkomna att delta i verksamheten. Allt arbete i föreningen bedrivs av medlemmarna själva och basen är självhjälpsgrupper med fasta regler där var och en ansvarar för sig. * Stödgrupperna består av öppna grupper, där man kan prova på och känna sig för, samt slutna stödgrupper för dem som bestämt sig för ett långsiktigt engagemang. * Mer information om Humlegården finns på www.stodcentrumhumlegården.se”
Vår verksamhet
Stödcentrum Humlegården är beläget i Göteborg på Folke Bernadottes gatan 2 och vår verksamhet riktar sig till kvinnor 18 år eller äldre. Basen för vårt arbete är stödgrupper. I stödgrupperna får vi möjlighet att bryta tystnaden kring våra erfarenheter och stärka våra verktyg för självhjälp genom att möta andra kvinnor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Vi har även annan verksamhet såsom gemensam lunch, föreläsningar och seminarier på ämnet sexuella övergrepp och läkning, medlemsmöten m.m. Nästan all verksamhet i Stödcentrum Humlegården bedrivs av medlemmarna själva och därför kan vi påverka allt som sker och ges även friheten att skapa de bästa förutsättningarna för just vår individuella läkning.
Vår lokal hålls regelbundet öppet och då har medlemmar möjlighet att träffas och prata om sina upplevelser och sin vardag. (Lokalen används också andra tider då stödgrupperna träffas.) Under 2010 hoppas vi att fler medlemmar kommer att hitta till oss och att flera stödgrupper kommer att starta.
För att se vad som sker på Stödcentrum Humlegården titta in på vår Kalender.
Stödcentrum Humlegårdens historia
Stödcentrum Humlegården skapades år 2008 av grupp av kvinnor från fd. Stödcentrum BEDA, då det lades ner. Under 2008 och 2009 arbetade vi med att skapa en ny stabil grund där vi kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp återigen kan få en plats att läka.
Vill du starta en verksamhet?
Om du vill starta en verksamhet på Stödcentrum Humlegården måste du vara medlem i föreningen. Skriv ett e-post till Stödcentrum Humlegårdens styrelse där du beskriver din aktivitet och när du vill hålla den. Styrelsen kontaktar dig och hjälper dig med lokalen. De kan även hjälpa dig att informera Stödcentrum Humlegårdens medlemmar. Det är genom dina initiativ som du och andra kvinnor kan få stöd i sin läkningsprocess, så skriv till styrelsen och starta din aktivitet idag!
Ordförande Annika intervjuad av Göteborgs-Posten
”Att få berätta om övergrepp och maktlöshet förlöser och läker. Det vet Annika Jonnerö, själv aktiv i Stödcentrum Humlegården i Annedal.
Bryter tystnaden
Att få berätta om övergrepp och maktlöshet förlöser och läker. Det vet Annika Jonnerö, själv aktiv i Stödcentrum Humlegården i Annedal.
Kvinnorna som kommer till Stödcentrum Humlegården har bestämt sig för att bearbeta minnen och känslor efter sexuella övergrepp och att stödja andra som har varit med om samma sak. Annika Jonnerö är en av dem.
Vi träffas i Stödcentrum Humlegårdens lokal i Annedal. Annika visar runt i den för tillfället tomma lokalen.
De små grupprummen med plats för fem, sex personer känns mysiga och ombonade med soffor och fåtöljer där det ligger rosenmönstrade filtar att svepa in sig i. Rummen känns som gjorda för intima samtal om … något trevligt.
Men här avhandlas ingenting som kan betecknas som mysigt eller trevligt. Kvinnorna som träffas här har någon gång i livet utsatts för sexuella övergrepp, och samtalen kretsar runt svek och kränkning av den värsta sorten.
Annikas egen historia handlar om hur från ungefär tre års ålder blev utsatt för sexuella övergrepp av två män som båda var nära anhöriga till henne – och om en uppväxt i en familj som fungerade dåligt på grund av psykisk ohälsa, missbruk och våld.
-Jag råkade ut för värsta typen av förövare: en pedofil och en man som väldigt våldsam, berättar hon.
Annikas tonårstid och tidiga vuxenliv blev rörigt. Hon slutade skolan efter grundskolan och blev mamma redan i tonåren. Hon mådde dåligt utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Långt in i vuxen ålder saknade hon medvetna minnen av övergreppen under bardomen, det enda som fanns kvar var minnesfragment.
-Jag började gå i terapi när jag var 25. Nysstandet i alla förträngda minnen av sexuella övergrepp började med minnen av att jag var inlåst i en garderob. Det var först när jag tio år senare började i hypnosterapi som just det minnet gav mig en nyckel till vad jag hade varit med om.
Annika Jonnerö sökte sig till Stödcentrum Humlegården (som då hette Stödcentrum Beda) för sju år sedan. Trots att hon hade gått i individuell terapi under många år blev hennes första möte i en självhjälpsgrupp en omvälvande upplevelse.
-När jag gick hit så kände jag mig som en tryckkokare och mitt första möte i en sjävhjälpsgrupp blev väldigt starkt. Det var så mycket som kom upp och ut, berättar hon.
Hon har fortsatt och bearbeta sin uppväxt i en stödgrupp och lärt sig att det är läkande att dela sina erfarenheter med andra.
-Humlegården känns som en frizon, här är alla jämlika för vi delar samma obeskrivliga erfarenheter. Här känns man sig mindre ensam. Som en av tjejerna sa: Ibland känner man sig som ett UFO till och med hos sin terapeut, men här vet alla vad det handlar om. Det gör stor skillnad.
Hon säger sig veta att behovet av stöd till personer som råkat ut för sexuella övergrepp är stort, att skammen och skulden vilar tungt på offret själva. Och att det just därför kan vara svårt att söka hjälp. Men också att sjukvården för det mesta inte har någon hjälp att erbjuda.
-Inom psykiatrin vet man ofta inte vad man ska göra med de här patienterna, de får sällan det de behöver inom vården. Jag har till exempel fått betala all min terapi själv.
Idag känner hon tacksamhet och glad för att hon fått möjlighet att bearbeta händelser hon önskar att hon sluppit varit med om.
-Jag är oerhört tacksam för att jag sitter här idag. Tacksam dör att jag inte mår så dåligt att jag måste gå sjukskriven, som så många andra. Jag är tacksam att jag känner kärlek till mina medmänniskor och till livet – det tycker jag är stort.
Annika undrade länge vilket yrke hon skulle ägna sig åt. Under en period av arbetslöshet hamnade hon på dåvarande AMI, Arbetsmarknadsinstitutet: det gav en fantastisk möjlighet.
Hon valde så småningom att plugga ekonomi och revision på Komvux. I dag jobbar hon som redovisningskonsult med egen firma.
Hon tror att hon klarat sig relativt bra för att hon redan från början hade en starkt överlevnadsinstinkt. Hon kallar sig själv överlevare och maskrosbarn, men säger att hennes bakgrund skapar en ökad sårbarhet, ett slags livslångt handikapp som liksom andra handikapp kräver olika insatser för att hon ska kunna leva ett bra liv.
Att dela i verksamheten Humlegården är ett av hennes hjälpmedel, för att tala i handikappstermet.
Sedan i våras är Annika ordförande i den ideella förening som driver Humlegården. Hon tycker att det är hög tid att vi börjar prata öppet om sexuella övergrepp.
-Hur öppen man kan vara beror mycket på samhällsklimatet och visst har det blivit bättre. För 30 år sedan fanns det till exempel inga stödgrupper, men tystnaden är fortfarande stor. Det är inte många som vågar berätta om det här på fikarasten, skammen är för stor, samtalsämnet är tabu.
Det enda som hjälper mot känslan av skam är, enligt Annika Jonnerö, att vara öppen. Hon har till exempel berättat som sin bakgrund för flera av sina kunder. De har tagit hennes historia på ett bra sätt.
-Jag är trött på att bära tystnaden och skammen för att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Det var min verklighet, men inte mitt fel, och jag tycker att de är min självklara rättighet att få tala om det.
_________________________________
ANNIKA JONNERÖ
Ålder: 52 år
Yrke: Redovisningskonsult
Bor: Lägenhet i Västra Frölunda
Familj: En vuxen son
Intressen: Ta hand om kropp och själ, att resa, fotografera, läsa, gå på bio, teater, balett och musik
_________________________________
GRUPPER FÖR SJÄLVHJÄLP
*Stödcentrum Humlegården är en ideell förening med egna lokaler i Annedal, Göteborg. Alla kvinnor över 18 år, som någon gång i livet varit utsatta för sexuella övergrepp, är välkomna att delta i verksamheten. Allt arbete i föreningen bedrivs av medlemmarna själva och basen är självhjälpsgrupper med fasta regler där var och en ansvarar för sig.
* Stödgrupperna består av öppna grupper, där man kan prova på och känna sig för, samt slutna stödgrupper för dem som bestämt sig för ett långsiktigt engagemang.
* Mer information om Humlegården finns på www.stodcentrumhumlegården.se”
BODIL SUNDSVALL
_______________________________
031-62 40 00